Maria Westerberg har skördat både skratt- och gråtretande reaktioner för sitt konstnärliga arbete vars energi, innehåll och mening hon alltid har hämtat ur skogen. Och på något sätt önskar hon återbörda detta till skogen. Som ett svar på trädens och det övriga växandets frågor. Eller som en replik till sina meningsmotståndare som i skogen enbart ser tillväxt, eller andra mätbara värden. Med sina utställningar, böcker och i dikter har Vildhjärta tagit ställning för skogens rätt att vara skog. Skogen finns också mellan träden, under dem och ovanför. Skogen finns till och med långt bortom de marker där den har sina rötter, nämligen i oss levande varelser som en känsla, en tillhörighet.
"Skogen strör ut sina pinnar framför mig som vore de ledtrådar till enkelheten. Och jag älgar på och plockar upp dem en och en. Som lockande pusselbitar ligger de, dessa fragment av betydelser bland rotvältor, mossor och gammelgranarna. De vill något med mig. Allt det som jag tappat bort får jag långsamt fatt på igen. Jag når det med handen. Jag samlar mig närmare mig själv där i grönheten. Med krokvuxenheter, ord och ögonblick. Med grå grenar, delar av anständighet, tid och små bitar av något som liknar frihet. Jag väljer skogen och den magiska ömhet som finns i varje pinne. Det är min revolution."
Maria Vildhjärta Westerberg