”Jag är en dålig brevskriverska!” utbrister Agnes von Krusenstjerna i ett brev till en väninna 1935. Men hennes brev säger något annat. De berättar om ett dramatiskt skrivarliv under en omvälvande tid.
Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) var på många sätt motsatsernas författare. Fylld av skrivglädje samtidigt som hon ibland drabbades av depressioner så svåra att hon måste vårdas på mentalsjukhus. Noggrann med litterär kvalitet men angelägen om att nå ut brett. Hon orsakade succé och skandal med sina romanserier om Tony, fröknarna von Pahlen och Fattigadel. Hon vågade skriva öppet om sexualiteten, kärleken och svårigheten att leva tillsammans.
I Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903–1940 har litteraturforskaren Anna Williams samlat ett par hundra brev från större delen av Krusenstjernas liv. Breven ger en inblick i hennes vardagsliv, men också en bild av hennes självförståelse och författaridentitet, särskilt när frågor om konstens frihet ställdes på sin spets.
Agnes von Krusenstjerna beslutade sig tidigt för att satsa på författaryrket, och försörjningen var ett bekymmer, vilket korrespondensen med föräldrar, förlag och kolleger vittnar om. I breven till maken David Sprengel blir också hennes sjukdom märkbar.
Under hennes aktiva år infördes den allmänna rösträtten i Sverige, ett världskrig ägde rum och ett annat inleddes. Arbetarlitteraturen blomstrade och modernismens författare slog igenom. Tidsandan sätter spår i breven, men framför allt belyser de Agnes von Krusenstjernas egen livshistoria, fylld av litterär dramatik, skaparlust, sorg och sjukdom.